Månen Är Som Vackrast I Augusti

Ikväll handlar funderingarna främst om vart saker tar vägen. Var hamnar egentligen alla saker som försvinner? Jag är väldigt stolt över att jag alrdig tappat bort en endaste sak i hela mitt liv, jag har aldrig blivit av med en nyckel, plånbok, mobiltelefon, inte ens en vante har jag tappat (kan ha med mitt absoluta kontrollbehov att göra, jag tittar alltid runt omkring sätet när jag stiger av en buss och jag kollar mig alltid omkring ett par gånger extra när jag går ifrån ett café) Men däremot så är jag väldigt duktig på att förlägga saker i mitt eget hem. Till exempel så är ett återkommande inslag i mitt liv försvinnande ytterkläder. Förra året försvann ett par vinterskor och en väst, i år saknar jag mina älskade kängor, men lagom tills de försvann så dök skorna från förra året upp... Lyckligtvis så passar de ju fortfarande i alla fall. När jag var yngre försvann helt plötsligt favoritskor och jackor hux-flux, men dem visade det sig senare att min mor slängt för att hon tyckte att dem var för trasiga eller fula (idag håller jag med henne till fullo men jag är ganska glad över att hon nuförtiden låter min garderob vara, finns ganska många skor som aldrig mer hade fått se dagens ljus annars) vilket skapade stora tårdrypande gräl.

Jag har massvis med såna där "om-jag-lägger-det-här-så-kommer-jag-ihåg-var-jag-lagt-det-ställen" problemet är ju bara att jag aldrig kommer ihåg vilken grej jag lagt på vilket bra ställe, är det någon som lider av samma symptom som jag i det fallet? För mig har det till och med gått så långt att jag skapat en fil på min dator som heter Saker att komma ihåg var dem lagts problemet är bara att nu minns jag inte var i datorn jag lagt den filen, jag som brukar ha så gott minne...

Egentligen skulle nog allt lösa sig om jag tog mig i kragen och städade garderoben/klädkammaren, brukar vara där allting som inte har någonstans att vara hamnar, det är så lätt att bara öppna dörren in dit, slänga in grejer och stänga igen (hoppas inte min mamma läser det här) så slipper man se eller tänka på det. Fast det där tror jag att jag fått från min far, men istället för en klädkammare så är det ett garage i hans fall.

Och vart tar viljan, inspiration och motivation vägen? Försvinner dem nånstans mellan alla måsten? För trots allt så gör måsten livet mindre lyckligt.

Känslor? Vad händer med dem när dem "försvinner". Jag tror inte att känslor någonsin kan försvinna helt, någon sa en gång att "antingen så kommer man alltid älska en person eller så har man aldrig gjort det" (tyvär kommer jag inte ihåg var jag hört det, förmodligen i en tv-serie) och det tror jag stämmer väldigt väl. Känslor kan förbytas , förvandlas till andra känslor, men aldrig försvinna helt och hållet.



Over and Out

Det är dags att ta tag i det här igen. Jag har tänkt länge nu att jag skulle börja upp igen, skriva, varje dag, litegrann i alla fall, något litet varje dag och helst sånt som jag skulle kunna dela med mig av, här bland annat. Min tanke var att jag skulle ta upp blogg-skrivandet igen när Sommar övergick i Höst (nu har till och med hösten hunnit gå och övergången till vinter är igång), på 50-öringens dödsdag, men så blev tydligen inte fallet. Mitt liv kom nog emellan.

Sommar. Det blev en läsande sommar, jag hann läsa ut nio böcker + en hel del annat;
J.K Rowling
Harry  Potter och Fenixorden
Harry Potter och Halvblodsprinsen
Harry Potter och Dödsrelikerna

Naomi Novik
Temeraire bok 3; Svartkrut och eld
Temeraire Bok 1; Hans Majestäts Drake
+ ett kapitel ur Temeraire Bok 2; Jadetronen

Stephen King
Höstgärning

Fannie Flagg
Daisy Fay och mirakelmannen (kommer nog aldrig kunna sluta läsa den här boken, läste den för femte eller sjätte gången i sommar)

Mary Jane Auch
Vänner för alltid

Philip Pullman
The Golden Compass
+ hunnit börja på andra boken i trilogin; The Subtle Knife

Neil Gaiman
Vissa noveller ur novellsamlingarna M is for Magic och Smoke and Mirrors.

Laura Stoddart
För Kärleks Skull

Jösses ja, dessutom hann jag med att jobba, fick jobb ett par dagar efter att jag slutat på, och gjort en hjärtskärande flytt från, Borgen. Jobbar fortfarande där, tror jag i alla fall, det har varit ganska tunt med jobb den här veckan men det kanske lyfter igen nästa vecka.

Sommaren och Hösten har också inneburit en nystart för en gammal vänskap och odlandet av en helt ny sådan.

Jag trivs med mitt nu som det ser ut och det är så jag förösker leva, i nuet.

Men nu, när snön börjar falla överallt så önskar jag att jag var i mitt Norrköping, vintern kommer aldrig bli lika vacker i Karlskrona som i Norrköping.

Over and Out

Söndag 16/5


Med tunga steg, en klump i halsen, ett hjärta av sten men med huvudet hållt högt styr jag mot sydost. Resan tar mig motvilligt mot Klaipeda med en mallanlandning i Riga.


Måndag 17/5


Efter en galen färjetur hamnar vi på en buss som ska ta oss den fem timmar långa vägen från Riga till Klaipeda och vägarna är minst sagt skumpiga. När det är mindre än en timme kvar stannar bussen vid en bensinstation (med tillhörande hotell/resataurang/bowlinghall) för tredje gången utan att någon av oss förstår varför. Till slut kommer svaret på gåtan; bussen behöver repareras. Men efter fyra timmar är bussen fortfarande inte körklar och vi är strandade, samtal rings till Tallink vilka vi bokat bussen genom som snart ska skicka en annan buss till oss. När vi suttit på denna bensinstation i strax över fem timmar dyker äntligen den nya bussen upp och vi färdas dem sista 45 minutrarna mot Klaipeda (en resa som skulle tagit fem timmar tog alltså tio) och vårt hem för ett par dagar.


Försöker intala mig själv att hjärtat är av sten, men egentligen bär jag det i handen för vem som helst att sticka en kniv i... och in går dem. Hade det verkligen varit av sten hade dem inte gjort det.

Vi brukar slicka varandras sår, vi två, men för stunden känns det som att vi strör salt i dem istället.

Jag vet inte vad jag gör här egentligen, en kartnål till och en förpliktelse mot andra är allt jag ser det som just nu.

... och jag är fortfarande på jakt efter Reset-knappen.


Tisdag 18/5


Fantastiska workshops med underbara lärare och ett handslag som enda kontakt.

Nattliga rundturer och storslagna planer om att en gång återvända och sikta mot stjärnorna med ett högst originellt Värdshus.


Inga utbrott eller tårar än.


Onsdag 19/5


Fantastiska föreställningar, nytänkande och ett manus som jag verkligen skulle vilja få händerna på.

Ett farväl till en plats som vi hoppas på att återvända till "Någon gång i nästa liv när vi är rika och berömda", och ord som äntligen hittat sin väg från ett hjärta till ett annat.


Jag känner inget dåligt samvete fastän jag kanske borde, men ett hjärta av sten kan inte känna sådant och jag vet egentligen inte om jag strör salt i dina sår, men jag tror du strör salt i sår jag trodde var läkta för längesen.


Torsdag 20/5


En skumpig busstur mot Riga som gör sömn i mer än tio minuter åt gången omöjlig. En rast i fyrtio minuter på en helig plats för många men enbart en kulle täck av tio-tusentals kors för andra.

Jag spenderar tiden hit i ensamhet eller byter ytliga ord med människor som jag inte känner väl. Jag tänker, funderar och analyserar situation efter situation för att hitta vägen ut.


Riga: Fantastiskt vacker stad och det är synd att vi inte får mer tid här. God mat och en servitris med samma namn som vännen vi lämnat hemma. Små marknadsstånd där nästan alla verkar sälja samma saker; otaliga smycken i bärnsten.

En färjetur och en kväll då jag på något sätt glömmer bort hur man umgås och däckar för att några timmar senare återkomma till sällskapslivet med ny energi. En färjetur som nog rev i hjärtat på många, av olika anledningar. En uttalad mening och allt jag vill är att ge personen som uttalat den en örfil.

Efter många timmars sång från de modiga (eller tillräckligt berusade), en vacker måne över vattnet, skratt, tårar och ord vänner emellan var det till slut dags fär sömn i hytt 6501.


Fredag 21/5


Upp och hoppa, packa och iväg. En uppfylld buss och med en främling bredvid sov jag någon timme och sen efter någon timme till blev det äntligen ankomst till älskade Norrköping igen. Avpackning och det första ordet på sex dagar delat. En väntetid på en minut och sen äntligen ankomst till Borgen och överhuset nummer tolv igen efter en omtumlande, fantastisk, förfärlig, jobbig, underbar och ett minne för livet till resa.





Over And Out.

Det slog mig att jag drömde om dig häromnatten. Jag saknar dig, fast du har nog inte en aning om hur mycket du betytt(/-der) för mig, "Min riddare i rustning av vita kläder och solglasögon med spegelglas".

Sist jag träffade dig hade jag inte sett till dig eller hört något från/om dig på nästan två år och jag hade ingen aning om var eller hur du levde. Jag skulle fika med en vän och i förbifarten nämner han att han nyss sprungit på dig, jag blev glad över att höra något om dig, det var skönt att få veta att du fortfarande fanns kvar i stan och att du verkade må bra. Ett par minuter senare kom du in där vi satt, jag blev väldigt paff men rusade upp och mot dig och kramen som följde var en av de hjärtligaste och varmaste kramar jag någonsin fått (både innan och sen dess). Min vän hade tydligen glömt säga att du skulle komma in och säga hej. Du satte dig ner hos oss och mest satt där, du ritade tror jag, som alltid när du inte riktigt har varit med i samtalen som pågått runt dig. Din närvaro gjorde, som alltid, mig lugn och trygg för det har alltid känts som om ingenting skulle kunna hända mig när du har varit i närheten. Fikan avslutades, men om det var så att du gick innan jag och min vän var färdiga, det minns jag inte. Sen dess har jag inte sett eller hört av dig och det är över ett år sedan.

I drömmen jag hade där du dök upp pratades det om alternativa hårstilar och plötsligt drog du av dig mössan du hade på dig och visade med ett brett leende att du färgat håret cerise, du som är linblond egentligen.

Jag vet inte vad du gör idag eller var du finns och jag har ingen möjlighet att kontakta dig, men jag hoppas att du lever och mår som du vill. Du kommer alltid betyda väldigt mycket för mig och ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta (a place wich only heroes and knights can visit)

Glöm aldrig det... min vän.



Over and Out.

Klockan är egentligen för mycket, nu igen, men här sitter jag i min säng i rum nummer tolv (på övervåningen i Överhuset på Marieborgs Folkhögskola, Norrköping, Östergötland, Sverige, Norden, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum) och lyssnar på en låt som min syssling skrivit till sin gamla bästis (som brukade vara en väldigt nära vän till mig också) och känner mig poetisk. Sista tiden har kryddats av nostalgi. Jag har tittat på gamla tv-serier som jag älskat och lyssnat på musik som jag varit besatt av och nu när jag sitter här och lyssnar på just den där låten (min sysslings) så slås jag av tanken på att jag faktiskt inte saknar den tiden. Det var då. Det var bra, det var kul, det var tonår och högstadie, det var då vi bara hade varandra, vi i vårt lilla fyrmannagäng... Men det var då och nu är nu, jag trivs med var jag är i dag, vart mitt liv är på väg och jag har insett att människor utvecklas och att man inte alltid komemr stanna kvar i samma konstellationer man hade på högstadiet och gymnasiet. Nu är det ingen insikt som skrämmer mig (som den gjorde då) nu är det någonting som gör mig lugn, för jag vet att det som jag vill ska fortsätta vara som det är kommer jag se till att det är det.

God Natt Världen.



Over and Out.

Ni som älskar snö skulle se mig nu. Kunde inte sova inatt så jag gick ut en sväng, blev ute i en timme. (Notera Klockslaget då detta publicerats) Har pulsat genom snön, gjort snöänglar och fastnat med snö upp till knäna i snödrivor. Det gäller ju att ta till vara på snön när man har den. Förstår inte hur man inte kan tycka om snö.
Men nu borde jag försöka få lite sömn, fast jag hör att det är någon annan som är uppe och nattramlar i korridoren. God Natt Världen.

Over and Out.

Ikväll efter Marieborgs årliga (helt fantastiska, som rörde mig till tårar och dessutom fick mig att skratta tills jag grät) cabaret kände jag att det här är inte en sån kväll när man bara går hem. Så istället pulsade jag runt skolan med snö upp till vaderna. Bakom herrgården blev det till och med en snöängel. När jag kom tillbaka till överhuset kom en klasskamrat till mig från andra hållet och skulle gå in samtidigt. I hallen vänder han sig till mig och säger; du ser ut som en trollgumma när du kommer genom snön sådär. Sen tittar han på mina snötäckta kläder och snön i mitt (för en gångs skull) utsläppta hår och fråga om jag varit ute och hoppat i snön och jag svarar att ja det har jag. Han tittar på mig och säger; du är tokig, varpå jag glatt svarar; Ja! och stolt!

Ungefär halva tiden har gått här nere i Danmark och jag börjar längta hem. Hem till borgen, fästningen och La Familia, hem till gruvan och familjen. Men tio dagar till så är jag på väg hem, först bara ett litet stopp i Malmö, atningen hos W eller T/S, eller kanske båda? Vet inte riktigt hur jag ska göra... Det var väldigt längesen jag träffade båda och vill så gärna träffa dem. Får väl bli en längre vistelse neråt framåt våren, då kanske man kan lägga till en runda i Lund...




Over and Out

Ateljéarbete, praktik, höstlov. Är det nåt jag missat?


Praktiken var helt underbar, jag kände att jag verkligen valt rätt bana, att det är detta jag vill göra resten av livet. Karin och de andra lärarna tog så väl hand om mig och lät mig testa mina vingar vilket jag var livrädd för, men när jag väl bredde ut dem så gick det faktiskt bra. Fick en del utmaningar kastade på mig men jag löste dem på bästa sätt (tror jag i alla fall).

Sista veckan började jag testa mitt ateljéarbete på scen. Det var väldigt skönt att ha den möjligheten, en av dagarna kom älskade eldänglasystern och tittade och kom med välbehövliga tips och idéer som verkligen hjälpte mig att få ut min historia. På fredagen fick min handledare (Karin) och Ida se det också, de var båda berörda av det och kom med ännu fler synpunkter och vägledning. Det hjälpte mig så oerhört mycket att ha dem där tre till att titta på mitt arbete för det var så mycket som jag inte hade tänkt på innan som de såg.

Direkt efter praktiken kastade vi oss in i skolan igen. Första dagen pratade vi ganska mycket praktik, sen resten av veckan hade vi eget arbete tillägnat ateljéarbetet. På onsdagen var det dags för mig, L och J att köra våra så på tisdagen hade vi kammaren för oss själva hela dagen till att repa. Vi kom inte igång förens efter fikarasten (M kom och repade en stund där någonstans också och lämnade ännu ett brev som rörde mig till tårar, dumma unge, du vet precis vilka knappar du ska trycka på, Hjärtat.) men när vi väl var igång fick vi mycket gjort, särskilt med det tekniska. På eftermiddagen kom J och A och skulle kika (ett så kallat genrep) och det gick bra, tror jag, men efteråt blev det väldigt jobbigt, närgångna frågor som inte riktigt hade med saken att göra och påtryckningar som (jag kände) inte riktigt var okej.

Onsdagen, den stora dagen, direkt till kammaren på morgonen, jag och L värmde upp tillsammans medans J gjorde sitt (John och valen) i foajen. Sen var det min tur. (Tro, Hopp och Kärlek enligt min värld) Jag glömde tyvär en väldigt viktig (enligt mig) mening i början, men jag fick höra att det inte hade gjort så mycket. Det var härligt att stå på scen igen, jag som förbannade scenen och svor på att jag inte skulle tillbaka dit för några år scen, men det kändes riktigt bra, jag trivs nog faktiskt på scen igen =) Många var berörda av min text och min historia, efteråt fick de som ville skriva kommentarer eller frågor på lappar och lämna i foajen, de lapparna var väldigt fina att läsa sen (många rörde mig till tårar), mitt mål var att lyckas beröra åtminstone en människa och det lyckades jag med med råge så jag är nöjd.

Efter jag var klar hade vi rast en halvtimme sen var det L's tur (Gråzonen) och då agerade jag tekniker. Det gick väldigt bra för henne också, många var berörda av hennes arbete med.

På eftermiddagen var det dags för månadsfest för första gången på väldigt länge. Jag ville egentligen inte gå dit, men gjorde det ändå, maten var jättegod (all heder åt Bro och M) men efter maten blev det öppen scen, då var jag påväg att gå därifrån, men E tog mig i handen och släpade med mig in i svarta i alla fall. Först bjöd A på egenskrivna låtar (jag blev väldigt glatt överraskad för hon var väldigt duktig och jag hade ingen aning om att hon sjöng och spelade gitarr) sen sjöng A och J Winnerbäck-låtar, jag har inte lyssnat på Winnerbäck särskilt länge eller mycket så jag kände inte igen dem låtar de sjöng, men det var en av dem som gick rakt in i hjärtat på mig:

"Som du kanske har förstått
jag är hos dig igen
jag försvann ett tag på vägen men jag saknade dina sinnen
det har varit tungt och grått
jag är frusen än
det här livet sköljde bort oss
och vi glömde våra minnen

/.../

Vi vinner ingenting
och vi får inte vänja oss
för då är allting förstört
jag är hos dig igen
som du kanske redan hört"

(För, älskade vän, jag är hos dig igen, vi är hos varandra igen, det tog ett tag med mycket ilska och hårda ord, men jag tror att vi är tillbaka)


Efter allt detta sköljde höstlovet över oss som en välbehövlig våg. Jag tror vi alla behövde det breaket, jag åkte hem, för en kort stund för att fira Farfarsgubbens 65-årsdag, det blev en härlig (men väldigt blöt) afton. Min älskade familj är inte riktigt klok ibland, men det är dem stunderna som jag värnar om så stort.

Sen kallade min fästning på borgen efter mig och jag kom som jag var kallad. Hade "La-Familia"-hemmet för mig själv nästan en hel dag. Sen delade jag och J på det resten av veckan med några intittningar av fina M. Det blev en vecka med mycket nörderier; Talisman, LAN och backgammon. Hann med en middag hos finaste L också. Igår kom F hem också, bara ett par timmar innan det var dags för oss att åka. S behagde inte dyka upp, men ringde och sa hej då senare på kvällen när vi satt och tröstade oss med kanelbullar i köket.

Sis ringde upp mig igår innan T-O skulle sova så att han skulle få säga hej då innan jag skulle åka. Jag pratade en liten stund med honom och sa sen God Natt (gud vad jag saknar den ungen när jag inte får gosa med honom på länge), Sis fick mig att tro lite mer på mig själv innan hon också sa god natt.

Sen bar det av och nu sitter jag här och sängen börjar se VÄLDIGT lockande ut.


Over and Out.

Ojoj. Klockan 00.55 började vår märkliga resa. Buss från Norrköping till Göteborg, det gick bra, var ganska fullt så det blev inte till att sprida ut sig och sova som tanken var, men lite lite sömn blev det iaf.

05.50 Anländer vi till Göteborg och börjar ta reda på hur vi ska ta oss till färjan, sitter sen på centralstation i ett par timmar innan vi börjar bege oss med spårvagn mot färjan.

0900 Avgår färjan mot Fredrikshamn. Vi hittar ett soffhörn med tillhörande bord där vi breder ut oss och har det bra hela övergången.

12.15 Anländer vi till Fredrikshamn, där det var en bra bit till tågstation men vi (främst jag, då min packning var lite för tung för sitt egeet bästa) kämpade på och kom fram i god tid innan tåget mot Hobro skulle gå.

13.41 Tåg mot Hobro, vart lite strul så vi bytte tåg men var framme 1630 och sen var vi framme på skolan cirka kl. 1700 vi fick vårt rum och fick veta att det serverades mat kl. 1800 så tills dess slappade vi och nu slappar vi ett tag till innan det är dags för bingen. Imorgon börjar dagen kl. 0730.


Over and Out.

En update om mitt liv den senaste tiden med praktik och ateljéarbete och allting annat som pågått kommer imorgon.

Men ikväll vill jag bara ligga bredvid någon (känna någon annans värme), prata tills vi somnar och sova bredvid någon tills vi vaknar av väckarklockan imorgon. Låter det överkomligt?